Det eviga...

Ännu en morgon gryr. Jag tittar mig i spegeln och konstaterar snabbt att jag har en del att göra. In i duschen, smörja ben och ansikte med något fuktighetsgivande som ska göra huden len, enligt förpackningen. Sätter mig tillrätta med min spegel mot fönstret för att se hur sminkningen ser ut i dagsljus (alltför många gånger har man gjort misstaget att använda lampljus och insett skadan försent). När gud inte begåvade mig med långa välseparerade tjocka ögonfransar så gav han mig korta, spretiga och tunna sådana. Att sminka ögonfransarna tar således 10 minuter om dom sköter sig. Sedan finns det vissa dagar som det går helt åt skogen. De som gud kom ihåg kan skratta sig glada i hela 2 minuterna, alltså så lång tid som det tar för dem. Därefter så är det dags för underlagskrämen, eller foundation som låter lite bättre. Använd aldrig ordet brunkräm, det är förknippat med synliga linjer runt haka eller bruna fläckar i halsen på den vita tröjan. När man smetat ner hela ansiktet så är det viktigt att det ser naturligt ut (HUR naturligt kan det se ut på en skala att ha jämn färg i hela ansiktet??!). Eftersom jag är näst intill det blekaste som finns (min sommar stavas sola, bränna, flassa, vit, sola, bränna, flassa, vit) så behövs även puder. När man pudrat hela ansiktet och halsen (utan linjer, eftersom jag hållit på med detta i x antal år) så måste man borsta ut allt lite, för att det ska se så naturligt ut som möjligt. Därefter fyller man i sina bleka ögonbryn med något som liknar en ögonskugga (än en gång, NATURLIGT). Man avslutar det hela med att lägga rouge på sina kindben, eller rättare sagt kindbenen som man inte har. 40 minuter har gått och man är färdig. Grejen med smink är att man ska se så naturlig ut som möjligt. Det ska helst inte synas att man har smink, så VARFÖR använder man det då?